Det var meningen att jag skulle lägga ut en video, men den verkar inte vilja fungera. Synd, jag som ville att ni skulle få träffa Windy och Shamal...   

Tog en ridtur med mamma och vovven vid fälten idag! Vi gick igenom vattenspridarna som snuddade vid vägkanten! Kanske var detta en av de sista sommar-uterittarna för iår... Mamma som gick med raska steg med ett leende på läpparna. Dina som hoppade och sprang flåsandes i det höga, gröna gräset. Jag som satt på Windys rygg och smålog åt den sommarsyn som sakta rullade som en film. En glada som flög förbi, med breda vingar och ekande skri. En fasan som flög tungt iväg efter att Dina hittade dens gömställe, skräckslagen vid tanken av Dina som närmade sig med snabba steg. Allt var så levande. Vinden som strök genom mina tunna ridkläder och solen som smekte min sommarbruna hud. Sommaren är snart slut... Hur långt är det kvar innan solen återigen försvinner i sitt dunkla mörker? Några av trädens gröna blad börjar redan få en brunaktig färg, till och med falla ner mot marken. En oro kryper längs med ryggraden, när kommer vintern närma sig? 

Men Hösten anländer först, snabbare än väntat - sommaren försvann för fort. Skolan som börjar den 21 Augusti. Nya aniskten och bekanta som sneglar på en i korridoren, lektionerna som drar en till en annan värld. All tid som jag spenderat under sommaren, hur ska den tiden finnas när skolan börjar? Kommer det finnas någon tid över? Tid; varför är vi så beroende av tid! Om man ändå hade mer tid... Mer tid att få göra det man vill, mer tid att få upptäcka vad livet har att ge... Varför är dagarna så korta? Men även om de skulle vara längre så skulle de aldrig vara tillräckligt för oss, vi människor kommer aldrig att vara nöjda, alltid kommer vi att sträva efter något mer - det är ju så det fungerar! Ändå önskar jag att man kunde stoppa tiden och göra det man hinner... Men vad händer sen då när man väl klickar på play?

Äsch! Nu är nu! Jag får sluta tänka så, sluta oroa mig för imorgon och nästa dag, en dag i taget. Att tag vara på den tid som jag får istället för den tid som jag önskar att jag hade. 

Äntligen kan andas jag fritt igen! Jag har inte kunnat rensa mina tankar på tre veckor eftersom jag har varit lite förkyld.

Att ta en springtur på morgonen (7:30) är det bästa man kan göra för att få ordning på sig själv, och hitta sitt inre bland alla snurriga funderingar. Att bara kunna få släppa taget och springa tills lungorna säger stopp, då hjärtat slår så hårt i bröstet så at man känner hur blodet cirkulerar i hela kroppen - att få känna sig levande.

All it takes is all you got. A morning run won't make your issues disappear, but you could always try - it might help.

Veckan har varit väldigt blandad med känslor och tankar! 

1 Augusti, mina Jeffery Campbell skor kom!

Mysiga dock deppiga dagar med regn.... men vi får hoppas att "efter regn kommer solsken" - hoppas kan man alltid göra! Men till vilken nytta? För att samla nya krafter till nya tag som behövs för varje dag.

Om man hoppas tillräckligt mycket så kanske... kanske turen vänder.

Äntligen tog jag mig i kragen och tog fram receptet! Någon gång måste man ju prova! Inte för att jag är någon höjdare i köket... Men övning ger färdighet!

Det här behöver du:

• 1 och 1/2 dl fullkornsmjöl av dinkel
• 25g proteinpulver, neutral smak
• 2 tsk bakpulver
• 1 ägg
• 3/4 dl Kesella (10%)
• 3 msk rapsolja
• 1 och 1/2 stor mogen banan

Eget val:

+ mörk choklad (80%+)

+ bär

+ kanel

Så här gör du: Blanda mjöl, proteinpulver och bakpulver. Rör sedan ner ägg, kesella och rapsolja. Mosa bananen och hacka chokladen och rör ner i smeten. Portionera ut smeten i muffinsformar och grädda i mitten av ugnen på 175 grader, i cirka 25 minuter. 

De kanske inte ser så frestande ut, men de gav mycket energi! (för mig iaf)

Jag satt och läste en artikel för någon dag sedan om evigt liv på BBC. Att det finns en del som fryser ner sina kroppsdelar i något speciellt ämne i hopp om att i framtiden kunna återuppliva dem... Vem vet om den möjligheten finns om några år. 

"There are no such moments in life that can never end. In such life, there's nothing to treasure, nothing that has value because it cannot come again. Our lives have meaning beacuse they are bounded by death" 

Hur många människor skulle vi bli om alla var odödliga? Det skulle inte ligga i våran natur! Vi har ett begränsat liv! Genomsnitts åldern har visserligen höjts, men det måste ju finnas en gräns! 

- Som han nämner i artikeln, hur ska det då gå för de flesta religionerna som anknyter sig till "liv efter döden"? En värld av funderingar!

Men om möjligheten fanns, skulle man våga ta risken? Människans jakt på evigt liv fortsätter, att vara odödlig, men visst är det kul att veta att vi kanske kan leva längre? Vetenskapen är läskig, det finns så mycket som vi kan göra och som vi vet är möjligt. Idag kan till och med människan göra vissa saker onsynliga! Dock med ganska många begränsningar, men möjligheten finns! Vem vet om vi inom några år går runt med en "invisible cloak" som Harry Potter! Men hur mycket kan vi egenligen påverka världen och människans naturliga levandsätt? Vilka konsekvenser kan de ge? 

"It's only because we die that we can know what it truly means to be immortal"

http://m.bbc.co.uk/news/magazine-19004818

Ögonen var vidöppna när klockan ringde runt fyra på morgonen, idag var det dags - nu finns det ingen återvändo. På ostadiga ben staplade jag mig ut i stallet för att se om knopparna satt kvar i Windys man sen igår kväll. Konstigt nog så sitter alla knopparna kvar, Windy tittar på mig med stora förväntansfulla ögon; idag gäller det. 

Att lasta gick fort, han gick rakt in utan problem. Underbart, nu var vi på väg - mot Helsingborg!

Resan tog cirka en och en halv timme och jag somnade ett flertal gånger... Så fort jag försökte gå igenom dressyrprogrammen så slumrade jag till. Jag somnade inte förrän 00:00 i natt, sovit i fyra timmar, visst är det bättre än inget men jag skulle nog behöva någon timme till... 

Vi var de första på plats, först ut, först i start. De vanliga frågorna strömmade i mitt huvud: Har jag värmt upp honom ordentligt? Varför känns han så bra under framridningen? Döljer han något för mig? Tänk om han är för trött? Hur kommer han att reagera på dommarna? Hur kommer jag att reagera på dommarna? Staketet? Musiken? Vad kommer hända om jag glömmer programmet?

Lätt C:2 (clear round), jag var först ut och nerverna spelade ett spratt, men det gick bra. Han var mycket stel, men vi tog oss igenom det! Det var Clear Round vid 62%, vi klarade oss och fick rosett! 

Lätt B:1(tävling), det gick bättre än väntat, han var mjuk och ett tag så kändes det som om jag flög fram. Jag är otroligt nöjd med våran insats! Det var ju trots allt våran första gång! Det var nio stycken startande och två placeringar. Det slutade med att vi kom 2:a, humöret var inget annat än på topp!

Självklart, om det går bra på ett sätt så går det mindre bra på ett annat - som om det jämnar ut sig? Att lasta tog oss en timme, bromsar och bålgetingar sökte sig till Windy. Att alla var trötta och hungriga gjorde inte saken bättre, men med tid och tålamod så gick det. När han väl gick in i transporten så kändes det som om jag skulle sjunka igenom marken av både lättnad och trötthet, tack Windy nu ska vi hem. Smuttsig och varm sjönk jag ihop i bilsätet. Vi klarade det, vi tog vårt första steg.

Tack så otroligt mycket för idag! 

Windy Boy & Jag

  Dagen började med ett mycket varmt dressyrpass tidigt på morgonen för instruktör som förberedelse till på lördag. Sedan blev man släpad till stranden igen, inte bokstavligt men jag hade ingen lust att ligga och svettas i sanden just idag. Men vad hade jag för val? "Solen skiner kanske bara idag"...

Dagen har varit fylld med mängder av blandade   känslor, men som tur lyckades jag samla mig medan jag satt på vägkanten vid fältet för att se när solen gick ner. Lika fort som dagen tar sitt slut, lika fort tar nästa sin början. Det är bara att räta på sig och ta nya tag.

  ¨

Jag och Sarah (syster)