Äntligen tog jag mig i kragen och tog fram receptet! Någon gång måste man ju prova! Inte för att jag är någon höjdare i köket... Men övning ger färdighet!

Det här behöver du:

• 1 och 1/2 dl fullkornsmjöl av dinkel
• 25g proteinpulver, neutral smak
• 2 tsk bakpulver
• 1 ägg
• 3/4 dl Kesella (10%)
• 3 msk rapsolja
• 1 och 1/2 stor mogen banan

Eget val:

+ mörk choklad (80%+)

+ bär

+ kanel

Så här gör du: Blanda mjöl, proteinpulver och bakpulver. Rör sedan ner ägg, kesella och rapsolja. Mosa bananen och hacka chokladen och rör ner i smeten. Portionera ut smeten i muffinsformar och grädda i mitten av ugnen på 175 grader, i cirka 25 minuter. 

De kanske inte ser så frestande ut, men de gav mycket energi! (för mig iaf)

Jag satt och läste en artikel för någon dag sedan om evigt liv på BBC. Att det finns en del som fryser ner sina kroppsdelar i något speciellt ämne i hopp om att i framtiden kunna återuppliva dem... Vem vet om den möjligheten finns om några år. 

"There are no such moments in life that can never end. In such life, there's nothing to treasure, nothing that has value because it cannot come again. Our lives have meaning beacuse they are bounded by death" 

Hur många människor skulle vi bli om alla var odödliga? Det skulle inte ligga i våran natur! Vi har ett begränsat liv! Genomsnitts åldern har visserligen höjts, men det måste ju finnas en gräns! 

- Som han nämner i artikeln, hur ska det då gå för de flesta religionerna som anknyter sig till "liv efter döden"? En värld av funderingar!

Men om möjligheten fanns, skulle man våga ta risken? Människans jakt på evigt liv fortsätter, att vara odödlig, men visst är det kul att veta att vi kanske kan leva längre? Vetenskapen är läskig, det finns så mycket som vi kan göra och som vi vet är möjligt. Idag kan till och med människan göra vissa saker onsynliga! Dock med ganska många begränsningar, men möjligheten finns! Vem vet om vi inom några år går runt med en "invisible cloak" som Harry Potter! Men hur mycket kan vi egenligen påverka världen och människans naturliga levandsätt? Vilka konsekvenser kan de ge? 

"It's only because we die that we can know what it truly means to be immortal"

http://m.bbc.co.uk/news/magazine-19004818

Ögonen var vidöppna när klockan ringde runt fyra på morgonen, idag var det dags - nu finns det ingen återvändo. På ostadiga ben staplade jag mig ut i stallet för att se om knopparna satt kvar i Windys man sen igår kväll. Konstigt nog så sitter alla knopparna kvar, Windy tittar på mig med stora förväntansfulla ögon; idag gäller det. 

Att lasta gick fort, han gick rakt in utan problem. Underbart, nu var vi på väg - mot Helsingborg!

Resan tog cirka en och en halv timme och jag somnade ett flertal gånger... Så fort jag försökte gå igenom dressyrprogrammen så slumrade jag till. Jag somnade inte förrän 00:00 i natt, sovit i fyra timmar, visst är det bättre än inget men jag skulle nog behöva någon timme till... 

Vi var de första på plats, först ut, först i start. De vanliga frågorna strömmade i mitt huvud: Har jag värmt upp honom ordentligt? Varför känns han så bra under framridningen? Döljer han något för mig? Tänk om han är för trött? Hur kommer han att reagera på dommarna? Hur kommer jag att reagera på dommarna? Staketet? Musiken? Vad kommer hända om jag glömmer programmet?

Lätt C:2 (clear round), jag var först ut och nerverna spelade ett spratt, men det gick bra. Han var mycket stel, men vi tog oss igenom det! Det var Clear Round vid 62%, vi klarade oss och fick rosett! 

Lätt B:1(tävling), det gick bättre än väntat, han var mjuk och ett tag så kändes det som om jag flög fram. Jag är otroligt nöjd med våran insats! Det var ju trots allt våran första gång! Det var nio stycken startande och två placeringar. Det slutade med att vi kom 2:a, humöret var inget annat än på topp!

Självklart, om det går bra på ett sätt så går det mindre bra på ett annat - som om det jämnar ut sig? Att lasta tog oss en timme, bromsar och bålgetingar sökte sig till Windy. Att alla var trötta och hungriga gjorde inte saken bättre, men med tid och tålamod så gick det. När han väl gick in i transporten så kändes det som om jag skulle sjunka igenom marken av både lättnad och trötthet, tack Windy nu ska vi hem. Smuttsig och varm sjönk jag ihop i bilsätet. Vi klarade det, vi tog vårt första steg.

Tack så otroligt mycket för idag! 

Windy Boy & Jag

  Dagen började med ett mycket varmt dressyrpass tidigt på morgonen för instruktör som förberedelse till på lördag. Sedan blev man släpad till stranden igen, inte bokstavligt men jag hade ingen lust att ligga och svettas i sanden just idag. Men vad hade jag för val? "Solen skiner kanske bara idag"...

Dagen har varit fylld med mängder av blandade   känslor, men som tur lyckades jag samla mig medan jag satt på vägkanten vid fältet för att se när solen gick ner. Lika fort som dagen tar sitt slut, lika fort tar nästa sin början. Det är bara att räta på sig och ta nya tag.

  ¨

Jag och Sarah (syster)

Utan ett enda moln svävade solen ostört på himlen, vindstilla och värme. Äntligen känns det som sommar! Dagen började med att fixa i stallet och sedan hålla Windy sällskap medan hovis satte på nya skor. Han naffsade hovslager på rumpan och tittade sedan med spärrade ögon och öronen rakt fram på mig - vilket busfrö! I samma rum pågick även en jakt mellan Bell (syrrans hund) och en mus som gömde sig bland massa gammla havresäckar. 

Jag tankade moppen för första gången idag innan vi stack till stranden som var fullpackad med folk... Trots den klibbiga sanden och värmen (som inte gjorde saken mycket bättre) så var det mysigt, man ska inte klaga! Sedan på kvällen vid solnedgången så hoppade jag lite lätt på banan med Shamal. Imorgon om det blir lika fint väder så blir det väl stranden med familjen och ännu en kamp mot bromsarna i stallet... 

- Kristianstad hade högsta temperaturen idag! 

Idag tog jag ett stort steg, jag anmälde mig till en tävling som äger rum på lördag! En dressyr tävling med Windy, som blir min första dressyr tävling med honom. Dessutom så är det andra gången i mitt liv som jag ska tävla i dressyr. Hur ska det här gå? Äsch, någon gång måste man komma ut! Jag har inte heller tävlat här i Sverige sen jag var liten (främst hoppning), när vi bodde i Spanien i 2 och ett halvt år så tävlade jag inte särskilt mycket, kanske några gånger i hoppning med Windy. Han följde med oss till Spanien och tillbaka, vilket betyder att jag har haft honom i fyra år - nu är det dags att visa vad vi går för!

Idag red jag även på vallen med Windy utan sadel - det känns att det var ett tag sen! Shamals öga börjar friskna, p.g.a flugorna så har det blivit infekterat och jag måste tvätta det med koksaltlösning, ögat var rött, svullet och det rann gul "gegga" ur det, men det ser bättre ut nu.

Koksaltlösning: 1 matsked salt per liter vatten, koka vattnet och saltet.

För bästa resultat så bör vattnet vara varmt (ej för varmt) och man ska helst inte använda bomull till sår eftersom det kan lämna fiber efter sig.

Källa: http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=467754

Windy Boy

Sarah, är min älskade syster och var den som fick mig att skaffa blogg. 

En mycket vacker tjej med ett stort hjärta som berättar om sitt liv och sina tankar.

www.sarahkristina.bloggplatsen.se

Skaffa blogg? Jag? Jag erkänner jag tyckte verkligen inte om bloggar förut, inte för att jag läser så mycket heller. Men nu är det dags för mig att börja tävla med hästarna och varför inte skriva upp det någonstans om hur det går och resultat, dessutom tycker jag om att skriva. Nu kanske är en bra början? Jag kommer även att skriva om andra saker, inte bara om hästarna även om de har en stor del i mitt liv.