Teater på Bäckaskogs slott! Jag blev dragen upp på sen och utpekad som tjuv... Mina mungipor är nu ömma av denna härliga dag! Många skratt och mycket fnitter.

Mitt mål var att springa 10 km innan jul. Idag nådde jag mitt mål.

Klockan ringde 4:48 och mörkret låg fortfarande som ett täcke utanför fönstret. Ska jag verkligen ut dit? Springa ensam i detta mörker och denna tystad... Jag satte mig upp i sängen med uppspärrade ögon och svepte blicken över den mörka skogen vid åkren som lurades med okända skuggor. 4:50 ringde klockan igen, ska jag? Jag kanske kan göra det ikväll istället. Nej, nu har jag chansen. En ny dag med nya kraftiga tag. Jag ska ta vara på den tid jag har. 

6:00 satte jag på mig mina idrottsskor och smög tyst ut för att inte väcka de andra. Solen gömde sig bakom de höga igenvuxna träden, de fuktig och svaga vindar strök mitt ansikte med omsorg. Jag vill det här, jag behöver det här - släppa taget en liten, liten stund.

När jag passerade järnvägen mot åkrarna och den oändligt långa vägen, så fick jag syn på "tanke stenarna". Där brukade jag sitta och tänka när jag var liten. Ofta så tittade jag upp mot himlen och funderade vad världen har att ge. Vad fanns bakom stjärnorna? Vad gör oss till dem vi är? Vem är jag? Bortom åkrarna steg solen sakta upp, hästarna betade i hagen till naturens tystnad. Naturen är väl aldrig tyst? Men den är tyst på sitt eget sätt, den har en speciell tystnad som fyller en med  trygghet.

Springturen var en av mina bästa. Tankarna svävade fritt och följde med vindarna längs med de höga gräset vid vägkanten. Min kropp kändes stark och ren. Jag kände mig inte alls lika trött som jag brukade. Det kändes som jag hade fötts på nytt eller åtminstone blivit väckt av omgivningen.  

Så... idag sprang jag 10 km på 50 min. Börjar bli förbättring och det kan bara bli bättre! Känns iallfall riktigt bra. 

Jag vill, jag kan, jag ska. 

Första skoldagen! Nu tar jag sats och hoppar in i andra året på gymnasiet. Kändes både bra och dåligt... Härligt att få igång hjärnan igen efter denna långa "vila". Trots att jag känner mig redo, så känner jag mig inte tillräckligt redo... Lektionerna är redan i full gång med högt tempo... Hoppas att jag kommer fixa det här, kanske inte kommer att vara så aktiv här eftersom jag kommer omfamnas av saker att göra... Tiden rinner iväg! Stallet och skolan. Ja, så ser mitt liv ut. Varje dag detsamma, men jag gillar det - på sätt och vis. Det har blivit mitt liv, stallet och skolan, så det är bara att kämpa på! 

"School... Another year in hell and heaven. You think everyone is watching every step you take, every mistake you make, but in fact they don't even care to look. Back in my own "bubble" of imagination."

- instagram

+ hade lite problem med att välja vilken bok jag ska börja stänga in mig i, det blev Harry Potter! Jag och min beslutsångest...

Min systers barn har varit hemma hos oss nästan hela dagen, så jag har hjälpt min mor att vara barnvakt åt dessa två söta töser!

De väckte mina gamla minnen då Sarah och jag var så små som dem. Underbara stunder, de tog tillbaka mig till den tid då världen var för stor för att upptäcka, då problemen var för svåra för att förstå, då "här och nu" var det enda man tänkte på eftersom imorgon var för långt bort för att lägga en tanke på.

Idag är världen fortfarande stor, men inte för stor för att upptäcka. Problemen är fortfarande svåra (om inte mer komplicerade och större), men man måste förstå dem för att reda ut dem. "Här och nu" varar bara en stund och imorgon är närmare än väntat.

Imorgon far vi mot Stockholm för att hälsa på lite vänner och släkt. Det blir mina första dagar på sommarlovet som jag inte kommer att träffa mina hästar, jobbigt att lämna mina änglar. Men snart är jag hemma igen och ska ta hand om dem!

Vid åtta tiden imorse var jag på väg ut för en springtur, jag har inte sprungit på ett tag nu eftersom jag tävlade förra veckan. I början trodde jag att jag skulle snubbla så seg jag var, men det vara bara att bita ihop och fortsätta. Prövade en ny runda för att se hur lång den var, men när rundan började leda mot sitt slut så satte jag upp ett "dagens mål" som var att springa 7km. Jag har bara sprungit 6,5 km förut så detta var något nytt.

Jag klarade det och kände mig bara piggare och bättre till mods efter dem km. Det var underbart att känna att man kan springa längre, men jag ville inte köra slut på mig så jag nöjde mig med det som jag presterat. Mitt största mål för i år är att springa 10km. Att bestämma tid är något som jag bygger på sen, en liten bit i taget.

I natt hade jag inte sovit så gott och hoppas att jag kan sova bättre inatt! Dessa drömmar...

Varför är jag barfota på bilden? När jag hade sprungit mina km. så gick jag kanske 10min på väg hem. Jag hade fått blåsor under foten och hade läst om det i någon tidning att man ska pröva springa barfota. Så jag tog tillfället i akt och prövade skutta runt lite barfota. Asfalten var hård och varm för mina mjuka, ovana fötter. Jag kunde inte låta bli, så jag sprang så fort jag kunde några meter, utan skor så att undersidan av fötterna brändes! Men jag kände mig mycket lättare! Och det var en härlig känsla tills jag saktade av, då kände man hur fötterna ömmade pga de små stenarna som lagt sig i vägkanten. Äsch! Det var kul en stund iallafall, men jag tror att man ska nog ta det lite lugnt i början eftersom "dagens" fötter är vana vid mjuka, tjocka skor. Tänk hur hårda människans undersida av fötterna måste ha varit förr i tiden!